Sommaren 1991 hade jag bestämt att nu var det dags att utöka familjen med en hund. Inte vilken hund som helst - utan en tigrerad Boxer skulle det vara. Hade ju växt upp med en sådan. Kollade runt lite bland annonser och befann mig slutligen i ett litet torp i Ösmo öga mot öga med ett helt litet gäng av trevliga valpar - plus en lika trevlig Inger Tireland. Min egen "Boxermorsa". Det där med tigrerad glömde jag snabbt då en gul liten krabat genast skiljde sig från mängden. Honom ska jag ha - och så blev det.

Framåt slutet av augusti kommer så lille Baron med stora tassar och pigga ögon till sitt nya hem i Norrtälje. Jaha...vad gör man nu då? Brukshundsklubben med sina olika kurser förstås. Tävla - nej det kändes inte så lockande. Utställningar då - nja Inger lockade väl med mig på någon men inte så kul.... Kom och prova sök då försökte Inger som kämpade hårt med att få igång sina valpköpare. Okej då tänkte jag och blev helt fast. Hur många timmar och dagar jag har tillbringat under granar och i andra gömslen vet jag inte - fast det är åtskilliga det kan jag lova. Men tävla - nej det lockade fortfarande inte. Det var väl det där med tävlingslydnaden ni vet.

Nu slumpade det sig så att jag var aktiv inom Hemvärnet i Roslagsskärgården och där behövdes Bevakningshundar. Sagt och gjort - vi anmälde oss till Bevakningskurs och den 7 november 1993 fick vi vårt Cert och tjänsten kunde börja. Nu har varken Baron eller jag alltid varit som alla andra. Bevakningshundar spårar samt ljud- och vindmarkerar. Inte vi inte - ja det kunde vi väl också om det behövdes - men vi sökte. När Hemvärnspatrullen angjorde någon skärgårdsö var det vi som först skickades i land. Snabbt sökte vi av ön för att konstatera att ingen obehörig person befann sig där. En oerhörd tillgång i en terräng som är mycket svårforcerad och mycket lätt att gömma sig i. Ingen figurant har hittills klarat att gömma sig undan för Baron och mig - därav epitetet Stridshund -91. Nu blev vi lite lockade av Räddningshundtjänst. Det var ju riktiga sökhundar det. Och nu inträder min andra "hundmorsa" i bilden. Anita Leander-Mellin blev vår mentor för många års träning framöver.

Om jag legat under många granar under den grundläggande sökträningen så var det bara förnamnet mot vad som komma skulle. I tre års tid så gott som varje vecka har Baron och jag krälat runt bland ruinhögar, på bilskrotar, på sopstationer, brädgårdar, rivnings-fastigheter m.m. Året runt i alla väder. Såväl i mörker som i dagsljus. Är man galen eller ?? Svaret på den frågan kom den 27 oktober 1996. Platsen var Räddningsverkets Skola i Skövde och vi var där för att ta vårt Räddningscertifikat min hund och jag. Sanningen att säga så var det vårt andra försök. Solen sken och pulsen närmade sig 140. Efter lite svårigheter klarade vi i alla fall certbanan med sina eldar och oljud. Framåt eftermiddagen återstod "bara" själva ytsöket. Det finns tillfällen då man har anledning att känna maximal stolthet över sin hund. Detta var ett sådant tillfälle. Tre års träning skulle bevisas på tjugo minuter.

Det var en maximalt koncentrerad och laddad Boxer som satte av i högsta fart. Det var bara att springa med. Fastnade direkt på en "gammal" vittring men han gick vidare. Ned i källare, upp på däckshögen, in ruinhuset, trappor upp och ned, den rykande skrotbilen....framåt framåt. Samarbete på högsta nivå. Efter fyra klockrena markeringar körde vi fortfarande för fullt.....14 minuter hade gått då Domaren diskret frågade om jag var klar. Svetten rann och jag svarade - ja vi är klara. Gratulerar till ert Räddningscert sa han - och då visste jag svaret. Nej - jag har inte varit galen. Hur jag kom hem från Skövde minns jag knappt men livet gick vidare och vi har fortsatt varit engagerade inom Hemvärnet min hund och jag. Några skarpa räddningssök har vi fått göra och så ett antal samövningar mellan Polis och Hemvärn i Norrtälje. Vid en sådan samövning spelades det med att två småflickor hade försvunnit på Rådmansö. Hemvärnet fick en yta på 1 x 1 km att avsöka och vi disponerade 30 hemvärnsmän i skallgångskedja samt ett hundekipage. Gissa vilket. Vår terräng avdelades i mitten av en väg och jag med Baron fick uppdraget att söka på den vänstra delen. Det var en varm försommardag och vi satte igång direkt. Kompasskurs 500 meter rakt ut i terrängen. 50 meter framåt och så tillbaka mot vägen. Efter tre timmar var vi klara med vår ruta. Utan att ha hittat något. Skallgångskedjan hade då klarat knappt hälften av sitt område. Vi fortsatte då på andra sidan vägen och efter ytterligare en timmes sök ser jag på Baron att nu är det nära. Som ett skott drar han iväg ut i skogen och kommer snart tillbaka med rullen. Flickorna är hittade. Fyra timmars intensivt sökarbete i sommarvärme - Vem sa att en Boxer inte är uthållig.

Baron är nu pensionerad sedan några år tillbaka. Han lever ett friskt och stillsamt familjeliv i Norrtälje. Vi vandrar lugnt ute på Mellingeholms Militära övningsfält. Där känner vi varje sten och tall. Någon gång har jag på skoj satt på honom sökrullen och lagt ut någon figurant i skogen. Det sitter i vill jag lova. Vi har inte tränat på många år men han kan fortfarande den gamle. Inte trodde jag väl att det skulle bli så här - den där gången i Ösmo för tio år sedan. Men med en fantastisk hund, två bra "morsor" och en egen gnutta envishet så har det fungerat.

Innovation's Be A Great Bernhard, Bernie
Uppfödare och ägare Inger Tireland

	Född: 910614

I sin krafts dagar tävlade BERNIE och matte bruks och lydnad.
Jo det är rätt - Bernie tränade matte i uthållighet, tolerans,
fantasi och lyhördhet.

Han tyckte att detta var så kul att han lyckades få oss upp till Elitklass både i sök och spår.
Han lyckades även få domarna att inse att han var så duktig
att han var värd certpoäng t o m två gånger. Hans största merit på spåret var väl att missa certet med ynka tre poäng.
Fy 17 vad det kändes!
Han största merit på söket var att erhålla en nia (av max 10)
på Elitsöket vid två tillfällen. Inte alls pjåkigt i konkurrens med Bordercollies, Kelpies, Tervar och Schäfer.
På grund av skada var han tvungen att lägga av med brukset
vid 6-årsåldern.

I Lydnadsklass (som han tog till på äldre dagar) blev det LP1
och LP2 samt ett 2:a pris i Lydnadsklass 3 då matte lyckades nolla rutan genom att stressa och lägga Bernie för tidigt.
Synd tyckte han - men gjorde som matte sa och man får ju
inte ligga utanför rutan…..

På äldre dagar avnjuter han sitt otium genom att ströva i skogarna i norra Skåne,
hålla koll på flocken, busa med lillgrabben Eskil och kolla in tjejerna Winnie och Silva.