"Vi gratulerar Axel Jakobsson, som fyller 70 år den 28 maj 1972. I hela 30 år har han som specialdomare för boxer och sann boxervän följt utvecklingen av rasen och delat med sig av sina enorma kunskaper. För de allra flesta av oss är Axel så välkänd att en prese ntation är onödig, men för de nytillkomna av våra läsare ska jag försöka mig på en kort beskrivning av Axel - dock fullt medveten om hur svårt det är att med ord beskriva en personlighet.

Det är alltså helt självklart att vi uppskattar och beundrar Axel för hans insatser som domare. Att han dessutom är känd som en rakryggad, rättfram hedersman, kompletterar bilden av en stor personlighet, som är väl värd den uppskattning och beundran vi hyser för honom.

Boxerbladet har med anledning av bemärkelsedagen fått tillfälle till en intervju med Axel och resultatet kan ni ta del av nedan"

En intervju med Axel Jakobsson
av Birgit Tiback

Du har i många år och med stor framgång sysslat med boxer - som uppfödare, domare och avelsråd. Det skulle vara intressant för oss att få veta hur det hela började. När kom Du första gången i kontakt med rasen?
-- Eftersom det förunnats mig den förmånen att få födas och växa upp på en större lantgård kom jag från tidiga barnaår i nära kontakt med alla våra husdjur, men främst stod för mig under hela min uppväxttid de två förnämsta; hunden och hästen. Intresset och kärleken till dessa har bestått under hela mitt liv.

-- I mitt föräldrahem fanns alltid hundar, under årens lopp av varierande raser. Jag kan ännu i minnet se de olika individerna passera revy framför mig. I förbigående vill jag nämna en av de många. 1914 eller 1915 importerade min far en engelsk bulldogstik från Danmark. Denna tik hade en imponerande stamtavla, men saknade i rätt hög grad den för en bulldog särpräglade exterören, hennes utseende påminde påminde mer om en boxers, hon hade helt och fullt boxertemperament, och till och med kuperad svans. Säkert fanns det en hel del boxerblod i henne, men detta förstod jag ej förrän långt senare.

-- År 1919 såg jag riktiga boxer för första gången i mitt liv. Det var hos agronom Nils Boman innehavare av kennel Agricola, en av dåtidens mest framstående boxeruppfödare i Sverige och dessutom en mycket uppskattad domare för rasen. Nils Boman var en synnerligen skicklig man inom husdjursavelns område. Hans uppfödning av boxer präglades också av av en metodisk avel och förnämliga resultat. Kennel Agricolas avelstikar Silwos Gündel, Champion Frohgunde v Marienhof och Silwos Gretchen blev jag mycket imponerad av, det var väl då gnistan tändes och mitt stora intresse för boxer vaknade. Vad jag vid denna tidpunkt kunde tillgodogöra mig av Nils Bomans kunskaper blev väl ej så mycket,. Först några år senare då han delgav mig sitt kunnande, dels på avelsområdet och mycket om boxerrasen i övrigt, förstod jag i någon mån bevara och utnyttja detta. Jag är skyldig honom stor tacksamhet.

Vilket avelsmaterial startade Du Din uppfödning med? Hur lade Du upp avelsarbetet?
-- År 1926 fick jag min första boxer, en gul hund Rex (Buster) 463DD e Max-Agricola u Hemgårdens Zita. Det var en ganska stor och grov hund med rätt tungt huvud med grova kinder. Hans karaktär var utmärkt. Denne Rex var för övrigt helbror till Champion Raya med vilken den välkände boxerdomaren Einar Palmgren grundade sin kennel Rocco.

-- 1928 lyckades jag förvärva en typisk och mycket elegant boxertik Dolly 462DD. Hon bar Agricola-blod på fädernesidan, i botten tysk härstamning från kennlarna vom Dom, Walhall, von Blankenburg, Brunswigas och von Marienhof. Med Rex (Buster) lämnade denna tik en kull goda valpar. En tikvalp ur denna kull (Rita) inköptes av fru Estrid Forsbom, med vilken hon grundade sin kennel Rikomps. Fru Forsbom har alltsedan dess varit rasen trogen och boxeruppfödare i 40 år. Dolly 462DD lämnade endast denna valpkull. En kvinna från grannskapet gick utan anledning in i ett stall där Dolly hade sina valpar och blev ganska svårt biten. Tiken ville blott försvara de sina, men grannarnas aversion mot henne blev så stor att jag nödgades avliva henne. Hon var utan tvivel en mycket god avelstik.

-- Efter detta förvärvade jag tiken Bonny och något senare en till Zampa, båda med i huvudsak samma härstamning i botten som Dolly, men nådde inte med dessa goda avelsresultat.

-- På SKK:s vårutställning i Stockholm 1932 utställde herr Wilhelm Ekekrantz från Norrköping två boxer, en hund och en tik. De voro importerade i moderlivet från Tyskland och väckte berättigat uppseende. Tiken Miska 439SS, blev jag helt fascinerad av. Harmonisk, mycket ädel, vackert huvud och hjortröd bottenfärg med starkt avgränsad tigrerad. Jag fann henne helt enkelt förtjusande. Härstamningen var utmärkt med bland andra Sieger Hansel v Stolzenfels, Champion Egon v Gumbertusbrunnen och Champion Rolf v Walhall, en av tysk boxeravels mest framstående hundar.

Fick blodad tand
-- Ägaren var inte benägen att sälja denna utmärkta tik, men efter mycket övertalning lyckades jag dock köpa henne.

-- Miska betäcktes första gången av Champion Rocco Robin och lämnade med honom en mycket bra avkomma. Två av valparna hade dock en något för lång och rak nosrygg, möjligen ett arv från farfadern Rietz-Fritz v Gerhardsbrunnen.

-- Jag hade nu fått blodad tand och importerade 1933 en gul hund Fels von der Teck, som 1935 blev svensk champion. Jag återkommer till honom senare. Med Fels v d Teck hade Miska två utmärkta valpkullar. Den första gav bl a Champion Agras Illo 1180JJ. Efter den andra kullens tillkomst inträffade det sorgliga att Miska dog av allmän blodförgiftning när valparna var 5 dagar gamla. De uppföddes med flaska och utvecklades ändock till mycket goda hundar. Den bästa var Agras Fax, kanske den bästa hund jag fött upp, förolyckades på grund av ägarens oförlåtliga tilltag att motionera honom bredvid sin bil i stockholmstrafiken. - Jag hade handlat dumt och oförutseende som ej behållit någon av Miskas avkomma.

-- Emellertid hade jag innan ovan relaterade händelser genom den tyske domaren Ludwig Grentz förmedling år 1934 importerat en tigrerad tik, Citta v Bürgersee 1464JJ e Alex v Königstor u Ruth v Hohenneuffen. Citta var en ganska stor tik med ovanlig resning och ädelt torrt huvud, men hade något för svagt markerat stop. Till sitt temperament var hon vad vi numera anser alltför skarp, en egenskap som från säljaren sida framhölls som en merit. Hon var en showhund av stora mått, utställdes blott en gång och erhöll då ett första pris i öppen klass och ett tredje pris i segrarklass. Citta parades med Champion Fels v d Teck och jag väntade mig mycket av denna kombination. Resultatet blev sex kraftiga valpar, men alla var behäftade med spaltgom och måste följdaktligen omedelbart avlivas. Min besvikelse var stor, min uppfödning präglades av en envis otur, som otvivelaktigt var lärorik men ganska dyrköpt. Jag beslöt att pröva Citta v Bürgersee i aveln ännu en gång och valde nu Champion Max v Isebeck 868JJ som partner till henne. Resultatet blev utmärkt. Ur denna kull behöll jag en gul tik Agras Hutti 1910LL. Hutti var en temperamentsfull högädel tik med kanske en aning lång överlinje, hon hade en underbar hals och resning man sällan ser. Moderns goda showegenskaper hade gått i arv, ville man visa upp henne gjorde man det i slakt koppel, uppvisningen skötte hon själv med stor bravur. Hutti utställdes endast en gång och erövrade vid detta tillfälle på SKK:s utställning i Stockholm, cert, SKK:s hederspris, kennel Roccos vandringspris och Vita-kalkpokalen.

Parad i Tyskland
-- Naturligtvis sökte jag bästa möjliga avelspartner till denna tik och beslöt 1937 sända henne till en av Tysklands mest meriterade hundar, Weltsieger Fachinger v Neu-Drosedow. Fachinger var son till Sieger och Internationell champion Sigurd v Dom, som tidigare exporterats till USA. Detta mitt beslut var lätt att fatta, men visade sig betydligt svårare att genomföra på grund av rådande karantäns- och valutabestämmelser. Jag lyckades till slut och resultatet av denna parning hade jag all anledning att glädja mig åt. Sex valpar varav fem voro av utmärkt kvalité. Jag vill här nämna två: Agras Lux en mycket grann hund och Agras Pepi som gick till Norge.

Weltsieger Fachinger v Neu-Drosedow

Agras Hutti

-- Tiken Pepi återfinner man i tredje led på den till Sverige några år senare importerade Strandborg Natters stamtavla. Härmed slutar min verksamhet som boxeruppfödare. Ödet hade annorlunda bestämt än vad jag hade tänkt.

-- Jag drabbades av svår sjukdom och var helt oförmögen till allt arbete under två år. Citta v Bürgersee och Agras Hutti bortskänktes till goda vänner på landet.

-- Jag kan inte betraktas som någon storuppfödare av boxer trots att jag ibland hade rätt många hundar samtidigt, men jag kan försäkra utan att förhäva mig: kvalité var mitt högsta mål. En bekännelse vill jag dock göra - att mitt stora hästintresse ibland fick övertag och att jag då betedde mig som åsnan mellan hötapparna.

Vilken eller vilka boxer betydde mest för Din uppfödning?
-- De boxer som betydde mest för min uppfödning var Miska e Caesar v Treuenfels u Minka v Heidefeld och Champion Fels v d Teck e Illo v Hohenneuffen u Schweizer Siegerin Kletta v Jägerhof. Fels användes ganska mycket i aveln och blev far till fyra champions. År 1935 utställdes han i avelsklass på SKK:s utställning i Stockholm med 20-talet avkomlingar fallna efter, jag vill minnas, sju olika tikar. Alla de efter honom fallna hundarna erhöllo vid detta tillfälle på något undantag när första pris i ungodoms- öppen klass. Fels hade sina belackare, men han var otvivelaktigt till stor nytta för aveln. Framför allt satte han en viss ädelhet på sin avkomma, något som vid den tiden var behövligt. Han slutade sina dagar 12 år gammal. Till sin mentalitet voro både Fels och Miska av högsta klass.

Vilken av Dig ägd och/eller uppfödd boxer anser Du stod Ditt boxerideal närmast?
-- Den av mina hundar som stått mitt ideal närmast är dock min sist ägda boxer Pia. Hon var resultat av en icke önskvärd kullsyskonparning från den vid den tiden mycket framgångsrika Österlids kennel. Hennes föräldrar hade Dansk Champion Rolands Kadett till fader och Champion Fels v d Teck till morfar. Pia var exteriört allt vad man rimligtvis kan begära och hon var den mest intelligenta hund jag ägt. Jag hade vid den tiden blivit godkänd boxerdomare och därmed fattat det beslutet att ej utställa någon av mig själv ägd boxer, därför deltog aldrig denna tik på utställning.

Vilka svårigheter hade rasen att brottas med på Din tid som uppfödare och hur kom Du tillrätta med problemen?
-- Vid en jämförelse med den boxerstam vi har idag och den vi hade från slutet av 1920-talet genom 1930-1940-talet är den stigande populariteten med åtföljande ständigt ökat individantal slående. Tidigare var skillnaden mellan bra och dåliga hundar mera markant. De exteriöra fel man då brottades med var ofta en alltför oädel typ med bred skalle och grova kinder, ljusa ögon var ett vanligare fel än i dag. Alltför dåligt vinklade bakben förekom tämligen ofta, man kunde även få se hundar med tunnformad bröstkorg och därmed för bred front. Alla dessa fel har under årens lopp betydligt förminskats och torde inte utgöra några problem för vår boxer av i dag. Inom all djuravel är det ändock så, lyckas man övervinna en del fel och brister, uppstå gärna nya. Vi har en bra boxerstam i dag, men där finns även brister som måste beaktas med största uppmärksamhet.

-- I stort sett har jag intrycket att boxern från tidigare år trots en del exteriöra brister, var en sund hund, gjord av hårt virke och med bättre utvecklad muskulatur än vad man ser idag. Samhället har förändrats mycket, ökad trafik, koppeltvång, människors ständiga tal om bristande tid och jäkt (trots betydligt mera fritid nu än förr) anser jag möjligen kan vara en av orsakerna till detta.

Stort uppsving
-- Om de mentala egenskaperna kan man säga, att åtminstone hanhundarna voro skarpare till humöret förr. Jag kan ej påminna mig att jag under den tidsperiod som här berörs såg någon slö, vek eller vad man idag kallar "något blyg" hund. Boxern hade förr vad jag vill kalla mera "go" i sig.

-- Under 1930-1940-talen fick boxeraveln ett stort uppsving. Man kan här säga att det skedde en rekordartad förbättring av rasen. De importer av utmärkta hundar som gjordes under denna tid spelade en stor roll, och i händerna på de framåtsträvande och skickliga uppfödare som vi även då, lika väl som nu hade, ledde till en epok som borde beskrivas mycket utförligare än vad jag kan göra här.

-- En då verkande uppfödare, Henneing Fogelberg, kan jag inte föregå. Denne enormt skicklige boxermans uppfödning var av största betydelse för svensk boxeravel. Genom importen av INT Ch Baste v Elbufer (e Sgr INT Ch Lustig v Dom u Weltsgrn Tea v Isebeck) och dennes avkomma med den utmärkta avelstiken Marmons Glori nådde han ett resultat som var enastående. Helbröderna Rolands Kadett och Rolands Kyras, båda championhundar, har väl alla hört talas om. Kadetts avelsvärde var av ovanliga mått. Även Kyras var en god nedärvare, han lämnade fyra champions. Från Rolands kennel utgick under en femårsperiod fem champions.

INT & US Ch Baste v Elbufer

Tyvärr blev Baste v Elbufer alltför snart exporterad till USA där han blev amerikansk Champion. Det är min åsikt att många av dåvarande topphundar såväl svenskfödda som importerade skulle stå sig gott i konkurrensen även idag.

Ch Rolands Kyras

DK Ch Rolands Kadett

-- För att belysa den svenska boxerns utveckling från 1920-talets senaste år genom 1930- och 1940-talet kan jag nämna, att under denna period tilldelades svenskt championat ett 20-tal svenskfödda hanhundar. Tre importerade vunno samma titel. Dessutom funnos hundar som erövrade championtiteln i Danmark och Finland. Under samma tidsperiod erhöllo ett tiotal svenskuppfödda tikar samma utmärkelse. Förutom alla de som erövrade championtiteln funnos många certvinnare. Med den stora popularitet vår boxer har är det med sorg man konstaterar hur sällsynt denna utmärkelse är idag.

Boxern ligger ju högt på 20-i-topp-listan.
Kan populariteten skada rasen?
-- Ja, absolut. Vid ökad efterfrågan är risken stor att undermåligt avelsmaterial utnyttjas och stammen på så sätt skadas. För den enskilda boxern kan det vara ödesdigert att hamna i fel hem. En boxer är ingalunda var mans hund, därtill är den bl a för motionskrävande. Det är djurplågeri att hålla en boxer fången i en lägenhet ensam medan familjen arbetar och bara tar ut den på kort rastning morgon och kväll. Uppfödarna måste särskilt noga se upp med dagens köpare och deras möjlighet att skapa värdiga villkor för en hund.

Hur upplever Du den moderna boxeraveln?
Har Du farhågor för framtiden?
-- Jag skulle vilja uttrycka mig så, att jag anser att det idag är av största vikt att aveln inte drivs fel, så att den robusthet och sundhet som är typisk för rasen, går förlorad. Tyvärr ser man ibland boxer, som jag skulle vilja beteckna som något av "drivhusplantor", där strävan efter "förfining" gått så långt att ovan nämnda egenskaper fattas. En boxer ska utstråla sundhet i varje tum, både mentalt och fysiskt!

-- En exteriördetalj, som jag anser vi idag inte ska överdriva, är nospartiet. Visserligen vill vi ha så breda nospartier som möjligt, men tyvärr blir ofta resultatet av denna strävan att vi får tunga, lymfatiska och övertypiska huvuden, som felar i torrhet och stramhet. Framför allt tänker jag på de slappa undre ögonlocken, som tyvärr är ett utbrett fel på rasen idag och ett fel som orsakar stort lidande för individen. Jag anser att det är till stor skada för rasen, när man avlar på individer som opererats för defekter, av vad slag det vara må!

-- När det gäller färger och tecken på rasen har jag min bestämda uppfattning. Färgerna ska vara rena och så klara som möjligt och en tigrering ska vara klart urskiljbar. Vita tecken är ofta attraktiva, men det är inte vackert med för mycket av dem och framförallt inte om de är osymmetriskt placerade. Med de vita tecknen följer tyvärr ofta opigmenterade fläckar (s k köttfläckar) på nosparti och läppar, som jag anser direkt störande.

Har någon väsentlig egenskap eller detalj hos boxern förr -
gått förlorad i dagens avel?
-- Jag tycker nog att vi hade bättre resning på våra boxer förr och framför allt höll de sina huvuden högt!

Du efterlyser fler svenska champions och anser att boxern är en bra brukshund.
-- Ja, jag anser att boxern är en bra brukshund, både mentalt och exteriört och tycker att det är i högsta grad beklagligt att så få boxerägare ägnar sig åt att utbilda sina hundar. För en uppfödare tycker jag att den finaste meriten skulle vara att föda upp boxer som blir svenska championsÅtminstone hade vi den uppfattningen förr att det svenska championatet var mycket mera värt och något att sträva efter.

-- Man når fina resultat i bruyksprov med en boxer om man behandlar honom väl och aldrig använder sig av våld eller tvång. En boxer vill leka fram resultaten och utföra momenten med glädje. Boxern är ju ursprungligen en kamphund, vilket bl a visar sig om man använder tvång eller våld. Resultatet blir direkt motstånd och man kommer ingen vart. Man måste anpassa sig till rasens speciella psyke och aldrig glömma bort att hunden ska ha det trivsamt också!

Är utställningar enbart av godo?
-- Nej, inte om man, som tendensen är idag, har en övertro på utställningsmeriter. Dessutom har jag känslan av att vi drabbats av utställningsraseri och har en inflation i utställningstillfällen.

Har Du några ord till utställarna?
-- Ja, jag tycker att det är märkligt att under alla år som domare har man brottats med samma problem. Många utställare kommer totalt oförberedda med sina odisciplinerade boxer, som man varken får se i munnen eller än mindre se hur de rör sig. Hur ska någonsin sådana hundar få en rättvis bedömning? Det är utställarens skyldighet mot sig själv, mot hunden och mot domaren att träna och förbereda hunden för utställning. Men tro för den skull inte att jag är anhängare av s k "showing", där man "hänger" upp hunden, plockar med den både fram och bak på ett irriterande sätt. En brukshund ska visas i slakt koppel, vilket säkerligen känns mycket trevligare för hunden också. Det är snudd på djurpålågeri att hänga upp en hund så att den knappt kan andas.

Till sist, vill Du glädja oss med en beskrivning av Din idealboxer?
-- Då det till mig framställts en begäran att giva en beskrivning på min ideala boxer vill jag svara så här: Om jag sluter ögonen kan jag i mitt inre frammana denna bild. Skulle jag sätta denna bild helt på pränt är jag rädd att resultatet endast skulle bli en ganska torr standardbeskrivning och inskränker mig till följande:

-- Jag är full av levnadslust, vaken, orädd och uppmärksam, men mitt öga utstrålar godhet. Jag är stolt nog att bära mitt huvud högt utan att behöva bli hårt upphängd i ett koppel, samt stark nog att själv bära min svans. Jag är klok och läraktig, men framför allt min husbondes bästa vän."

Ett varmt Tack till Birgit Tiback för denna intervju. Den ger oss efterlevande en bild av boxern som Boxerklubbens Grand Old Man Axel Jakobsson såg den. Mycket av hans visdom står sig än idag - år 2007.