Domaren Rudolf Fargasch berättar om Boxerutskottets officiella utställning som han dömde
i Stockholm den 6 september 1936
(översättningen från tyskan är gjord av SKK)

"Jag har aldrig emottagit en inbjudan som prisdomare med sådan glädje, som när jag blev kallad till Stockholm, eftersom jag redan med anledning av den kynologiska världskongressen i Frankfurt am Main hade knutit de hjärtligaste vänskapsband med de svenska hundsportvännerna och i synnerhet med de svenska boxervännerna.

Min glädje blev ännu större vid det ofantligt hjärtliga mottagande, jag fick röna i Stockholm samt över den verkligt framstående svenska gästvänlighet, som kom mig till del, för vilket allt jag ber att även härmed få framföra mitt djupt kända tack.

Men även sportsligt sett kunde jag i min egenskap av domare känna glädje och tillfredsställelse, då jag fann ett betydligt bättre boxermaterial än jag hade väntat. Jag vill härmed på intet vis säga att jag skulle ha underskattat det svenska boxerfolkets arbete och kunnighet. Men jag trodde, ehuru - som jag själv fick övertyga mig om - alldeles felaktigt, att, till följd av de till för en kort tid sedan för Sverige gällande karantänsbestämmelserna, importerandet av goda boxeravelsdjur i och för uppfriskande av den inhemska svenska stammen skulle ha varit en mycket besvärlig historia och att det material, jag skulle få se, skulle vara därefter.

Jag blev emellertid mycket angenämt överraskad. För att få en riktig bild av en ras ståndpunkt i avelshänseende, är det viktigt att kunna bilda sig en uppfattning om rasen genomsnittligt sett. Det är svårt att få en bild härav, om man å ena sidan får se framstående importer och å andra sidan mindervärdiga exemplar - resultat av kombinationer tillkomna på en slump. Detta var i Stockholm icke fallet. Jag kan icke ge det svenska boxerfolkets målmedvetna avelsarbete något högre beröm än när jag tillstår , att min svåraste uppgift som domare var att fastställa, var jag måste sätta gränserna mellan första, andra och tredje pris. Avelsarbetet ligger väl till; där finns en säker, bestämd och bra standardtyp och jag såg, att man avhåller sig från varje experimenterande och att man vet vad man vill. Om några enstaka bestämda avelsdjur, i synnerhet avelshundar, hava visat sig vara utmärkta, så är det alldeles riktigt, att så länge som möjligt utnyttja dessa avelshundar med goda arvsanlag. Avelsarbetet går kanske långsammare framåt på det sättet, men typen blir bevarad och man undgår det bakslag , som man vid ett planlöst experimenterande kan råka ut för. Jag har inte ens funnit några vanliga återkommande fel, som skulle vara att klandra. Bland hanhundarna hade så när som på de högst placerade djuren genomsnittsnivån kunnat vara högre, men benbyggnaden var nästan genomgående mycket bra. Riklig fiskdiet synes genom sin fosforhalt erbjuda bra material för benbildningen. Gula och tigrerade voro likvärdiga såväl till antal som till kvalitet. Hos många djur fann jag, att tårna icke var tillräckligt slutna; möjligen beror detta delvis på att djuren framfördes på en bana av trä, då ju tåställningen visar sig naturligast på bevuxen mark.

Det var 50 deltagande boxer, tydligen uppdelade man fortfarande segrarklassen i en gul och en tigrerad för varje kön.
Segrarklasserna återges här efter bästa förmåga: