Allt som oftast händer det inom astrologins värld att en ny stjärna uppenbarar sig på himlavalvet. Alla världens astrologer jublar över dess uppenbarelse och fröjdar sig åt åsynen av den natt efter natt.

Emellenåt överväldigas trädgårdsodlarvärlden av en ny och ännu vackrare ros. Världens trädgårdsentusiaster är fulla av beundran och glädje. De betraktar denna ros med en tillfredsställelse som hör en skönhetsälskare till.

Mycket, mycket sällan föds en hund, som inom sin ras är vackrare och mer fulländad än någon av dess samtida. Världens hunduppfödare/utställare däremot förenar sig för att fördöma den på alla möjliga sätt. Förtjänster förvanskas till fel och fel uppdiktas som ej existerar. I de fall där yttre fel är något svåra att finna, påhittas mysteriska och dolda fel - hur är det med hans bett, eller ögon - eller ännu bättre hans temperament? Vad spelar det sedan för roll om hunden står kvadratiskt i ändan av ett löst hängande koppel med svansen upp i vädret och full av värdighet? Skulle han morra eller bli en smula irriterad, då har ringsides värsta misstankar bekräftats; hunden är en slagskämpe och kommer med all säkerhet att föra vidare detta förfärliga fel till sin avkomma! Skulle han däremot ej morra eller visa några tendenser till irritation, har ringsideexperterna återigen visat sig ha rätt; hunden saknar temperament - hans avkomma kommer att bli krypande neurotiker!

Det talas illa om den olycklige ägaren på alla möjliga sätt. Liksom en flock vargar förföljer och oroar de sitt byte - ringside-mullret blir allt mer högljutt, sportsmannaanda och hövligt uppträdande är bortglömt. Elaka och skadeglada yttranden fälls - t o m händer det att klagomålsbrev skrivs. Är bytet hunden eller ägaren undrar man?

Om den förstklassiga hunden tillhörde en okänd utställare - skulle avundsjukan då ha varit fullt så uttalad och angreppen fullt så elaka? Mycket ofta är "angriparna" själva ägare till ett exemplar av rasen, som de kan vara stolta över - ibland deras allra första - och att målet för deras vrede har tillbringat 15-20 år med att försöka avla fram just ett sådant toppexemplar förbises helt. Förbises gör även år av de största personliga uppoffringar och hårt arbete, med inhiberade frikvällar p g a en tik är i begrepp att valpa, de sällan förekommande semesterresorna, möjliggjorda enbart genom god vilja från andra parter och enorm möda. Nätter tillbringade vid sidan av en kärt avhållen hunds sista vemodiga timmar. Även de i den s k "toppen" har hjärta och känslor och är synnerligen fästade vid sina hundar.
Och då den döende hunden dessutom är en med vilken de har tillbringat ögonblick av triumf och nederlag i utställningsringarna, har ett förbund knutits, som endast kan upplösas av det slutliga avskedet.

Jag undrar varför åsynen av denna vackra och förstklassiga hund skall förbittra och reta utställarna/uppfödarna? Varför kan de ej njuta av synen av sådan skönhet? Stjärnkikarna kan - likaså rosenodlarna, varför då ej hundutställarna? Är rädslan för att ägaren till en sådan hund skulle kunna tillvinna sig ekonomiska fördelar - genom parningar - eller berömmelse och anseende genom att äga en sådan hund? Därigenom också öka möjligheterna till domarengagemang, anseende utomlands och export av valpar. Är orsaken kanske att vår egen avhållna hund ej är så förstklassig och ej har någon chans att vinna mot denna "uppkomling", som vi känner oss sårade på hans vägnar? Eller är det bara den gamla "goda" människonaturen igen - endast om något tillhör oss själva kan det vara bra.

Jag hoppas innerligt att vi alla en dag skall kunna stå vid ringside när en ny "superstar" beträder scenen för första gången - och kan vända oss till varandra och säga: "Det där är en förstklassig hund, ett verkligt nöje att se honom. Jag hoppas att jag själv en dag skall få ha nöjet att föda upp en lika vacker hund."