Axel Jakobssons yttrande om boxerns ev. grupptillhörighet

Diskussionens vågor gick höga om Boxerns grupptillhörighet och championatbestämmelserna. I tidningen Brukshunden pågick en debatt i flera nummer 1964-1965. Återger här än idag tänkvärda ord genom ett av inläggen som kommer från Boxerns Grand Old Man Axel Jakobsson tillika avelsråd för rasen i många år och omgångar

"Ombedd av Red. För "Brukshunden" att delgiva mina åsikter beträffande boxerns lämplighet som brukshund, eller om den ska hänföras till kategorien sällskapshundar, vill jag här framföra mina synpunkter.Tidigt intresserad för rasen har jag som uppfödare och sedermera domare haft tillfälle att följa boxerns utveckling i vårt land i över 40 år. Under alla dessa år har boxern i huvudsak hållits såsom säll-skaps- och familjehund, och på grund av sina egenskaper befäst sin popularitet som sådan.
Hur är då boxern som brukshund? Till sin intelligens och läraktighet torde den ej vara sämre än andra brukshundsraser. Intresserade personer ha, tyvärr alltid i ett fåtal i förhållande till rasens numerär, utnyttjat boxerns bruksegenskaper och inte utan framgång deltagit i bruksproven. Man kan dock konstatera att boxern hos oss så att säga aldrig "slagit igenom" som brukshund. Det har sagts att den till vissa ändamål är mindre användbar på grund av sin tunna hårbeklädnad. I detta måste man instämma. Lägg därtill att boxern fordrar en ganska lång utbildningstid. På grund av sin lekfullhet och inneboende kampvilja kan den ha svårt att underkasta sig.

Som arméhund används boxern inte, här dominerar schäfern, vid poliskåren och vaktbolagen är förhållandet detsamma, förmodligen beroende på ovan relaterade orsaker. Intresset för brukshundsarbete är bland vanliga boxerägare mycket litet. Den stimulans schäfern får genom sin användning som armé- och polishund saknar boxern helt. Man kan ej komma ifrån att detta är en bidragande orsak till, att vi blott kunna uppvisa ett fåtal bruksmeriterade hundar inom boxerrasen. Belysande för läget är att man som domare på en utställning omfattande 50-90 boxer oftast kunna finna en till tre anmälda hundar i brukshundklassen. Detta är den vanliga siffran och så har det varit i många år.

Ostridigt är dock att en boxerägare har både glädje och nytta av en utbildad brukshund, och att helt utrangera boxern som brukshund anser jag vara en alltför drastisk åtgärd.

Under rubriken "Fri debatt" i denna tidskrift ha vissa önskemål framförts gällande ändring av championatbestämmelserna. Likaså efterlyser man gemensamma bestämmelser för de nordis-ka länderna. Med nu rådande förhållanden finner jag det förståeligt. Ett enklare bruksprov för erhållande av championat än det nu tillämpade bör vara tillräckligt. De fordringar som här kräves ter sig för de flesta uppfödare som alltför svåra och omöjliga att genomföra på grund av bristande tid.

Jag är medveten att ett enklare prov kan anses som ett steg tillbaka, men när kravet på en bruksmerit, anses vara så pass svår att det på flertalet verkar avskräckande och kringgås, kan detta icke tjäna sitt syftemål utan bör ändras.

En förenkling av bruksprovet utan att ge avkall på goda karaktäregenskaper skulle inte miss-gynna någon intresseriktning och enligt min mening föra till ett större antal avlagda prover. Det skulle sporra svenska uppfödare till erövrandet av ett svenskt utställningchampionat istället för att som nu resa till Norge eller Danmark för att nå denna fina utmärkelse. Det skulle heller inte hindra därav intresserade att genom ett målmedvetet arbete kunna föra fram sin hund till bruksprovschampion. Någon skillnad mellan "bruksprovsboxer" och "utställningsboxer" har för mig aldrig existerat, och att uppdela rasen i två kategorier på grund av skilda intresseriktningar är en omöjlighet.

Av intresse kan kanske följande statistik vara:

Trots boxerns stora antal och bevisligen goda kvalité finnes det dock idag endast tre hanhundar som erövrat svenskt utställningschampionat. Dessa äro nu i ålder 7-10 år. Möjligen kan två tikar med denna utmärkelse finnas kvar i livet. Siffrorna är talande för dagens läge inom vår till antalet näst största brukshundras omfattande 8000 - 9000 individer.

Att basera aveln på de få bruksmeriterade boxer vi har och har haft har ej varit genomförbart. Någon planmässig prestationsavel har alltså inte förekommit.

Det är uppenbart att en ansvarsmedveten uppfödare för sig uppställer ett syftemål och söker nå ett önskat resultat. För de flesta boxeruppfödarna har väl syftemålet varit en förbättring av exteriören med bibehållandet av de för rasen utmärkande karaktärsegenskaperna. Odiskutabelt är att den höga standard vår boxern har är intresserade och kloka uppfödares förtjänst. Det kan inte enbart bero på "slumplycka" och en envis tur.

På frågan "bör inte en uppfödare, som önskar få fram goda bruksdjur, I urvalshänseende inrikta sig härpå" svarar jag obetingat ja, men jag anser också att en bibringad dressyr, där ej önskvärda egenskaper kan ha bortarbetats, inte är en tillförlitlig värdemätare på arvsanlagen. Beträffande dressyrform och för boxern som brukshund lämpliga användningsområden, lämnar jag den frågan öppen att besvaras av yngre och mer aktivt arbetande och därav intresserade personer. Av erfarenhet vill jag dock anföra att alla av mig ägda boxer visat goda spårningsanlag. Till sist vill jag också säga att den boxerdressör, som med våldsmetoder söker ernå ett gott resultat, är dömd att misslyckas